23 augusti 2011
Clara gick över diket först med Prouden, det gick galant. Sen ska jag gå över med Prissan. Jag känner att hon snubblar till precis när vi ska gå över och nästa sekund ligger jag på marken. Jag kollar upp och ser att hon ligger mitt i diket. Jag ställer mig snabbt upp och drar lite i tygeln och tänker "ställ dig upp nu gumman så ska vi fortsätta vår ridtur" Men hon ställde sig inte. Hon rörde sig knappt. Jag såg bara benen på ena sidan, dom andra låg begravda under henne i diket. Hon satt helt fast. 
Paniken kom som en chock och clara (som redan har slängt sig av Prouden) Slänger sig upp på honom igen och skriker att hon hämtar hjälp. Jag ser henne sedan galoppera i full fart hemåt. Tårarna strömmade ner och jag fick svårt att andas. Jag satte mig vi Prissan medans jag väntade på hjälp.
Några minuter senare ser jag clara komma på Prouden och Carola i sin bil. När dom är framme vid oss så försöker vi få Prissan att ställa sig upp men vi förstår snabbt att det var omöjligt. Carola försöker se hur hon ligger. Det ända jag hade i huvudet var att hon dör snart eller att hon ialf hade brutit benen.
Men vi ringer snabbt till räddningstjänsten och dom skulle komma så snabbt dom kunde. Så länge tog vi av hennes träns och tog på en grimma som Carola hade tagit med sig. Jag att vid henne och hörde att hon andades jätte tungt. Jag var helt inställd på att detta var slutet. Prouden stod bredvid och helt plötsligt gnäggade han till Prissan. Hon låg och blundade men då kollade hon upp lite sakte och gnäggade ett litet lågt gnägg tillbaka! Lite av hoppar kom då tillbaka.
Räddningstjänsten var på plats och nu skulle dom komma på ett sätt att dra upp henne. Dom tog rep runt henne, så gott dom kunde. Dom drog och drog men det var nästan omöjligt när hon inte hjälpte till. Men sen tog alla sina sista krafter och drog en sista gång. Då släppte det och hon for snabbt upp ur diket. Hon låg på backen och orkade inte ställa sig upp. Sen het plötligt tar hon sina sista krafter och "skriker" till och så ställde hon sig upp. Alla var lättade av att se att alla benen var hela och hela hon var hel!! Då var det bara glädjetårar som kom kan jag lova. Sen gick vi alla hem sakta men säker. Alla var vi omskakade, men lättade!
